Mitt arbete känns för tillfället så meningsfullt och roligt! Visserligen intensivt och ibland tröttsamt men det viktigaste är ju att man får tid att återhämta sig mellan varven. Jag trivs så bra med mina "små" elever i åk 1 och tycker att det är så härligt att få undervisa och inte behöva fundera på bedömning och prov.
Idag blev min älskade man "inrättad" som föreståndare i vår församling. Det här har föregåtts av en längre process där vår pastor kommit fram till att han ska lämna föreståndarskapet. Så nu är jag "föreståndarfru" ;). Känner mig varken tyngd eller upplyft av titeln men jag vill vara ett stöd för min man och vet att våra "företag" brukar funka bäst när vi får göra saker tillsammans. Återstår att se... Vi känner oss ödmjuka inför uppgiften och ber om att bli utrustade med det som vi behöver.
Så visst är det mycket på gång hos oss (plus alla aktiviteter som barnen har...) men jag tror ändå att vi hittar en "balans i brådskan". Nyckeln ligger i att "hålla fast vid Gudskontakten, vara närvarande i familjen samt hållas levande på insidan".

Önskar det nya föreståndarparet all välsignelse i er nya uppgift! Kram!
SvaraRadera